barnviasahlgrenska

Hej!
Ingen mens kommen. Jag börjar bli lite orolig vart den tagit vägen?? Om inte sprutorna hjälper? Jag skulle ju börja med gonal-f i veckan men tror inte det blir så.. Jag ringde Sahlgrenska idag och hon sa att jag skulle ta ett grav test imorgon och har inte mens kommit tills onsdag då de ringer så ska jag ta blodprov och skicka in så får vi se om jag måste på VUL med. Kan vara ett mirakel som blivit till det får vi se imorgon annars ber vi snällt att mensen ska komma :) jag brukar ju ha en regelbunden cykel så.. Ha en fin valborg!

Vi har det bra på resan! Jag är lite orolig att det inte funkar för mig bara eftersom jag inte fått min mens än. Känns att den är på g och har typ gjort hela veckan så vi får väl se.. Hoppas det går bra för er!

Sprutorna går som en dans! Biverkningarna jag känner av än så länge är bara mest trötthet och ibland kikar den där rodnaden upp vid sticket, annars inget! Väldigt skönt. Jag bara längtar efter 2 maj nu så vi ser om mens har kommit bra och om jag kan få börja med andra sprutan! Sen är det nära.

Då har vi en liten update om gårdagens bravader för mig. Väl på väg till middagen prata jag med bästa vännen om allt som komma skulle (kanske) kändes sköönt att bara få prata med någon om det. Jag va så nervös ju! När jag kom dit stor syrran mm i dörren, och direkt redan såg jag en liten bula på magen. Shit. Blev lite stelt men också mycket för att jag va så uppspelt! De skulle ut på promenad (då hade jag redan gått en timma) så jag gick in men kunde inte slappna av så gick ut en timma tilll.. Ringde både bästis 1 och 2 och prata, tack för att ni finns!
JAg va ändå väl förberedd så när det kom efter middagen "sätt er ner lite.. jag tänkte på julen iår.." säger syrran och jag och den andra av systrarna bara kolla på varandra o sa -men skojar du eller!!?? men sen kom fortsättningen. "det är ju en hel vecka vi är lediga och vi kommer ha en bebis med oss också!"
Jag bara kände hur det lättades i hjärtat på något sätt. Klart jag blev jätte glad och ännu mer när det kändes som ett mirakel eftersom BF är på deras bröllopsdag :) Men inget jag kommer gå ut med än då hon endast är i v10 nu. Men det kändes så bra. Sen bröt jag ihop och tog med systerdotter o gick ut en sväng. Sen kom det tårar och gick från och till men jag är ändå så glad för dem. Jag fråga också vad de andra tyckte, om jag skulle berätta eller inte men ja klart du ska göra. Så idag har de varit här på fika och vi har öppnat oss och de förstod verkligen och de har några omkring sig som gjort samma sak osv. Kändes jätte bra. Jag förklara också att jag va lite nervös för jag inte visste hur jag skulle reagera men de hade inte märkt av något så jag fixade det nog galant! Så mycket tårar blev det idag med, men nu är vi nära och kanske är det så att vi får uppleva graviditeten samtidigt, vore häftigt! Jag får ändå ny energi också på något sätt. Det går skit bra med sprutorna och jag längtar efter ÄP trots att jag är lite nervös och det går skit bra med promenader och godiset har jag klarat mig från hela helgen! Jag kan inte mer än säga att jag är förbannat stolt över mig själv, och min älskade man.

Nu är det gjort!! Återkommer!

Då har jag laddat upp inför morgondagen. Vi hörs då!

Vi är ju ett par kollegor som jobbar ihop, en ganska liten avdelning där vi delar med oss av det mesta. Vi har fått tillökning och allt är superbra! Vi är ett gott gäng där ingen är bitter heller utan allt flyter på. Och så var det det där med att berätta om IVFen. Jag har valt att vara tyst om det, tills nu. Jag har varit ute på en liten kort lunchpromenad med en av kollegorna och där med berättat för henne vad som komma skall. Varför jag inte kanske kommer kunna vara med på mässan vi ska ha v 21 och att jag imorgon börjar ta sprutor och kanske där med får ett risigt humör, vad vet jag. Det är på allvar nu och snart igång så det känns väldigt skönt att jag berättade. Jag kände mig modig. Men ändå hade jag lite gråt i halsen. Det kommer bli bra detta. Jag känner mig redo och det är skönt att ha någon att prata med även på jobbet ifall det skulle vara något.
Jag vet inte hur jag tänker om att berätta för de andra, eller iaf för chefen. Ska man berätta nu, det är ju ändå minst 4 dagar till som jag behöver åka ner till göteborg så han inte undrar vad man sysslar med. Eller ska man vänta tills v 20, eller kanske tills man får + eller -.. Jag vet inte. Vi får se, det kommer när det kommer.

Idag går tankarna till J som börjar spraya idag, spännande :)

nu är det bara 13 dagar kvar sen är det dax.. Jag måste dock verkligen kika upp med dem på tisdag hur det är med tider osv. Eftersom min man ska sköta sprutorna så kan det vara lämpligt att det är ex 6.30 och 18.30 det bara måste passa in på morgonen och sen måste det passas in på hans träningar med. Annars får mamma lite att göra på kvällarna när inte han är tillgänglig ;) Eller så går det så bra att jag kan fixa det själv sen! Vi får väl se. Jag börjar mer och mer tro på oss, något slags mod börjar krypa fram och jag börjar faktiskt förstå vad vi gör och vad som hända skall. Jag tror inte riktigt jag har förstått allt innan, men nu klarnar det för mig.

Nervös.
Spänd.
Förväntansfull.
Full med hopp.

Thats me!

Jösses vad tiden rinner iväg! Det är så underbart! Jag fyller dagarna med jobb, fina kollegor som lättar upp allt och mycket skratt blir det. Försöker fylla tiden med vänner, leenden och solsken! Mycket kramar och pussar. Jag har börjat om känns det som. Jag har bytt liv. Fått nya uppfattningar. Kan det bara vända såhär eller är det vårkänslor som spökar? Jag känner mig lycklig! Vi kanske är på väg att bli gravida!! Jag har nog inte förstått ännu vad det är som ska ske. Men vad som än händer, har jag nu börjat nedräkningen... Imorgon om en vecka ska vi till Sahlgrenska och sen efter en vecka till så börjar det. Jag kommer inte ens kunna sova tror jag natten till den 17de. Det kommer pirra hela tiden. Jag kommer vara nervös över vad jag kommer känna och hur jag kommer må - reagera. Nervös inför smärta. Men jag vet att min fina make kommer göra detta utan problem! Jag litar på dig fullt ut mitt hjärta, mitt allt.

Tack för era fina kommentarer och ert stöd med. Vad vore man utan några som går igenom samma process? Det gör så mycket att bara få veta att det finns faktiskt fler som delar samma tankar som jag.